Det svenska filmstödet har stötvis beskrivits i denna serie – men för att sammanfatta:
- Sveriges filmstöd vilar på ”Filmavtalet”, som i sin tur betonar de kulturella argumenten och utgår främst från en selektiv urvalsprocess med filmkonsulenter och förhandsstöd.
- Offentlig finansiering dominerar (68 procent i genomsnitt av en produktionsbudget). De svenska produktionsbolagen beskrivs som underfinansierade och inslaget av privat finansiering är dåligt.
- Regionala fonder kompletterar det nationella filmstödet och bidrar sammantaget med 15–25 procent av finansieringen av svensk film. Filminstitutet har som mål att komma över 30 procent.
- Den nationella filmpolitiken är begränsad; 1) genom få kopplingar till övriga audiovisuella sektorer, 2) eftersom den inte utgår från ett helhetsperspektiv och erkänner fler värden än de kulturella, 3) ingen filmkommission (se nedan).
Inga nationella skatterabatter
Det nationella filmstödet är inriktat på inhemsk produktion och saknar direkta erbjudanden för utländsk produktion. I de fallen utländska filmproduktioner tar sig till Sverige – vilket sker! – beror det på erbjudanden från regionala produktionscentrum. Den danske regissören Lars von Triers samarbete med Film i Väst i Trollhättan är ett sådant exempel.
Sverige saknar också en nationell kommission, det vill säga en aktör som aktivt arbetar med förfrågningar från utländska producenter. I dagsläget finns en webbsida registrerad för Swedish Film Commission, men ingen information möter besökaren förutom budskapet att sidan är stängd. Från Filminstitutets sida förklaras det med att kommissionärsverksamheten ligger utanför uppdraget.
Privata investeringar uppmuntras genom publikrelaterade stöd i efterhand, men skräddarsydda skattelättnader i form av avdragsrätt finns inte. Ett generellt problem för kultursektorn i Sverige är att varken stiftelser eller företag tillåts investera i kulturverksamheter med obeskattade medel.
Flera olika modeller har dock funnits. På 1980-talet kunde privat kapital få skatteavdrag för investeringar i film, men möjligheten stängdes. Dels uppstod en liten skandal då ett bolag hade tveksamma uppsåt och utnyttjade reglerna. Dels har det varit en generell linje i svensk politik att undvika branschspecifika skatteregler, även om vissa lättnader märks inom momssatser.
Antalet spelfilmer har de senaste åren minskat i Sverige, vilket är motsatt trenden i övriga Europa. Bland EU:s medlemsländer har antalet filmproduktioner ökat sedan 2004 (undantaget 2004). Under 2008 producerades totalt 1 145 filmer varav 878 långa spelfilmer och resten dokumentärer. Ökningen har bland annat skett i Italien, Irland, Tyskland och Frankrike.
Hör detta ihop med relativt sämre förutsättningar för produktionsbolag? Det är möjligt, men det är inte säkert att fler produktioner är bättre på alla sätt. Snarare vore det intressant att mäta hur produktionernas storlek har varierat, liksom hur många produktioner som äger rum i olika länder. Dessutom har Filminstitutets nya strategi varit mer pengar till färre filmer, utifrån logiken att det är bättre att några blir fullfinansierade än att alla projekt startar som underfinansierade. Trots klagomål och farhågor vad gäller branschstrukturer så är de flesta överens om det just nu och sett till filmerna går bra för svensk film; dock sett till filmerna som i flera fall haft framgångar på internationella festivaler.
***
Det här är den nionde delen i Volantes serie Filmrabatter om hur olika länder i europa arbetar med stödsystem för filmbranschen. Serien bygger på rapporten ”Allt Räknas – Om rabatter och erbjudanden till filmproduktion i Europa” som producerats av Volante på initiativ av Filmregion Stockholm – Mälardalen hösten 2009.
