En viktig förklaring varför filmstöden har så stor betydelse i filmbranschen beror på att film sällan är lönsamt i sig. Åtminstone inte svensk eller annan europeisk film – med små språkområden, små marknader och hård konkurrens från större amerikanska produktioner. Konkurrensen är över huvud taget hård. Uppskattningsvis produceras 5 000 filmer per år i världen.
En intern undersökning från Svenska filminstitutet om långfilmer med premiärer under perioden 2003–2006 ger en bild av hur lönsam den svenska filmen är:
- 112 filmer hade biopremiär under perioden. Av dessa studerades de 27 filmer som hade flest biobesök.
- Av dessa 27 filmerna hade 19 filmer förhandsstöd och 8 bara sikte på publikrelaterat stöd.
- Fyra filmer gick så bra att produktionerna hade blivit skyldiga att betala tillbaka stöd enligt de generösa återbetalningsregler som finns nu. Ytterligare två filmproduktioner gick runt, men gjorde ingen vinst som innebar återbetalning av stöd. Det innebär att högst 5 procent eller en av tjugo filmer gick runt – och ännu färre gick med vinst – det vill säga mindre andel än vad som ofta nämns: en av tio eller en av femton.
Till denna bild kan vi dessutom lägga till att de flesta produktionsbolag inte producerar mer än en film per år i genomsnitt. Det innebär en mycket hög risknivå med tanke på hur få filmer som är lönsamma.
Följdfrågan blir förstås: Hur är det möjligt att producera ny film på de här villkoren?
Från en producents perspektiv är riskspridningen obefintlig. En investerare kan dock sprida riskerna genom att satsa på fler än en produktion – något som ses som det enda rimliga för privat finansiering. Detta har lett till konstruktioner i form av privata fonder som satsar på ett flertal filmer. Detta är särskilt vanligt i USA och i Storbritannien vars filmer har en större marknad och därmed större potential vilket gör att fler filmer blir lönsamma jämförelsevis. Försök med sådana fonder har genomförts i Sverige, och planeras fortfarande, men är inte vanligt förekommande.
Den refererade utredningen från Filminstitutet ledde till ytterligare bidrag till filmer som uppnår publikframgångar, för att indirekt stimulera privata investeringar genom en ”fejkmarknad”, mot bakgrund av att distributionsavtalen inte anses så förmånliga från producenternas perspektiv.
Den privata finansieringen av film i Sverige står ändå för en liten del, och bortom distributörerna är andelen mycket liten eller ingen alls i de flesta svenska filmer. Något utvecklat riskkapital finns inte. Att andelen inte är högre kan givetvis förklaras av att lönsamheten inte är hög generellt sett, men också att det finns en ovana både hos investerare och filmproducenter att närma sig varandra. I vissa fall handlar det också om omognad och okunskap från producenternas håll när det gäller att presentera bra investeringsunderlag. Några menar att detta är huvudskälet till varför inte fler investmentbanker och riskkapitalbolag finansierar film i högre grad.
De som investerar, däremot, gör det ofta inte endast för pengarnas skull. De vill ha tillbaka investerade medel plus utebliven räntekostnad, men har också ett specifikt intresse för filmen. Enstaka röster menar att det är möjligt att tjäna pengar på investeringar i svensk film, men att perspektivet måste vara långsiktigt och investeringarna spridda. Förhoppningen är då att en film blir en mycket stor succé och då spelar det ingen roll hur det går för övriga filmer. Som en insatt aktör säger: ”Filmer är inga mekaniska verkstäder i Västerås. Det är något annat och lite av en chansning.”
En investerare i Sverige kan också utgå från de stödsystem som finns; till exempel bara satsa i filmer som har produktionsstöd och marknadsstöd och därmed goda chanser för publikrelaterat stöd.
***
Det här är den femte delen i Volantes serie Filmrabatter om hur olika länder i europa arbetar med stödsystem för filmbranschen. Serien bygger på rapporten ”Allt Räknas – Om rabatter och erbjudanden till filmproduktion i Europa” som producerats av Volante på initiativ av Filmregion Stockholm – Mälardalen hösten 2009.
